Om självömkan och offer

En förkylning lägger mig i soffan med SvtPlay som underhållning. Tittar på ett avsnitt från en typiskt svensk dramaserie. Människor som är fast i liv de inte trivs med, och som inte kan se på sig själva med lite humor och självdistans. Allt är helt enkelt för djävligt. Dessutom röker de oavbrutet genom hela programmet - jag som redan har hosta.
Ändå kan jag inte låta bli att fångas av karaktärerna. Den medelålders kvinnan, trist, grinig och i sitt eget tycke självuppoffrande, som blivit övergiven av sin man. Det slår mig, att när ett offer kombineras med självömkan blir det ruttet - inte tjusigt, heroiskt och beundransvärt, utan stinkande, besvärande och något som framkallar förakt.
Ett offer måste göras med glädje och passion, därför att man själv vinner på det - hur paradoxalt det än må låta. Ett offer som gör att jag blir mer människa, helare, sannare och gladare, är ett offer som doftar gott.
Men att ständigt strunta i sina egna behov för att möta andras, tills man reduceras till något mindre än en glad, levande individ med egen självaktning, är bara pinsamt.
Tillbaka till Jesus djupa och självklara ord: Älska din nästa som dig själv! Hur ska jag kunna bereda andra glädje, om jag dödar min egen?
Det är väl därför som helgonen inte vet om att de offrat något. De bara gjorde det som beredde dem den största och djupaste glädjen. Så vill jag leva.