Om självömkan och offer

En förkylning lägger mig i soffan med SvtPlay som underhållning. Tittar på ett avsnitt från en typiskt svensk dramaserie. Människor som är fast i liv de inte trivs med, och som inte kan se på sig själva med lite humor och självdistans. Allt är helt enkelt för djävligt. Dessutom röker de oavbrutet genom hela programmet - jag som redan har hosta.
Ändå kan jag inte låta bli att fångas av karaktärerna. Den medelålders kvinnan, trist, grinig och i sitt eget tycke självuppoffrande, som blivit övergiven av sin man. Det slår mig, att när ett offer kombineras med självömkan blir det ruttet - inte tjusigt, heroiskt och beundransvärt, utan stinkande, besvärande och något som framkallar förakt.
Ett offer måste göras med glädje och passion, därför att man själv vinner på det - hur paradoxalt det än må låta. Ett offer som gör att jag blir mer människa, helare, sannare och gladare, är ett offer som doftar gott.
Men att ständigt strunta i sina egna behov för att möta andras, tills man reduceras till något mindre än en glad, levande individ med egen självaktning, är bara pinsamt.
Tillbaka till Jesus djupa och självklara ord: Älska din nästa som dig själv! Hur ska jag kunna bereda andra glädje, om jag dödar min egen?
Det är väl därför som helgonen inte vet om att de offrat något. De bara gjorde det som beredde dem den största och djupaste glädjen. Så vill jag leva.

Jag blir bara dummare

En ledare i Svenska Dagbladet idag tar upp en bok av Nicholas Carr, som hävdar att Internet gör oss dummarare. Det ska finnas forskning som tyder på att mycket surfande förstör hjärnans förmåga till koncentration och försämrar minnet. Man tar sig för pannan.

Det tycks som om internet har en betydande inverkan på vår kognitiva funktion, och som om nätet till och med kan rita om våra hjärnors utseende.

Jo - redan att lära sig att läsa förändrar och "försämrar" minnet. Läskunniga personer har dokumenterat svårare att ordagrant komma ihåg längre tal som de inte sett nedskrivna. Frågan är om detta är ett tillräckligt tungt vägande argument för att sluta upp med att lära människor läsa. Möjligen kan det förhålla sig så, att fördelarna i viss mån uppväger nackdelarna.
Så kanske det också är med internet.
Svenska Dagbladet och Carr antar ett västerländskt högutbildat elitperspektiv:

Carr upplever att hans ”mind is going”... på grund av en mångårig, berusande internetkonsumtion. Han har blivit intellektuellt slapp. Lusten att läsa böcker och längre artiklar har ersatts med en längtan till det lätta kvittret på nätet, bort från det djupa tänkandet.

Om vi breddar perspektivet en aning, så kan vi konstatera att Internet skapar möjligheter till läsande och skrivande som för en majoritet av världens befolkning var fullständigt otänkbar bara för ett par decennier sedan.
Jag tänker på alla de miljoner människor i Asien, Afrika och Latinamerika, som kan läsa och skriva på något av de stora världsspråken, engelska, spanska, franska, men som har begränsad eller ingen tillgång till böcker och bibliotek. Men hjälp av något av de otaliga internet-caféer som finns i alla stora och medelstora städer har de plötsligt möjlighet att söka kunskap på ett nästan obegränsat sätt.
De kan också själva göra sin röst hörd - även de som lever i länder där ordet inte är fritt. Via facebook, bloggar, mail, kan människor nå varandra över hela världen, utbyta tankar och information och berätta sin historia. Förtryck och repression har plöstligt blivit svårare att utöva i det tysta, därför att kommunikationen har blivit så otroligt mycket lättare.
Men inte bara människor i "Syd" drar nytta av detta. Jag som i hela mitt liv längtat efter att få skriva för en läsekrets njuter sedan några månader i fulla drag av att få kommunicera med en allt större grupp "vänner" på facebook. Jag har sedan någon vecka börjat blogga. Utan att ha frågat någon om lov, utan att behöva komma med mitt manus till en redaktör med mössan i handen och hoppas på att bli godkänd. Jag bara skriver, och alla som vill kan läsa och kommentera.
Och jag har hittat massor av gelikar, inte minst i min egen åldersgrupp och av mitt eget kön. Alla dessa starka kvinnor, mor- och farmödrar, med livserfarenhet, humor och energi, som skriver med glädje och skärpa på facebook om ditt och datt, kommenterar och stöttar och peppar människor i sitt nätverk. Utan att ana att de blir "intellektuellt slappa" på köpet.
Gör internet mig dummare? I så fall är jag beredd att betala det priset. Speciellt som jag inte känner av det. Tvärtom, jag känner mig stimulerad, levande och glad. Men det kanske är det som är dumt?

Förbli på förklaringsberget

Söndagens predikotext handlade om Jesus på förklaringsberget. Hur den plötsligt blev synlig och påtaglig, den gudomliga härligheten. Strålglansen som var underbar och outhärdlig. Om Petrus som vill permanenta den mystiska upplevelsen, bygga hyddor, dröja sig kvar.

Insåg att det är ju detta jag längtar efter. Att få skåda den gudomliga härligheten. Bländas av Guds ljus. Det är inte undren jag eftertraktar, inte några ordagranna instruktioner för mitt handlande, inte förutsägelser om framtiden. Det är hans ljus, hans närvaro jag suktar efter. Suckar efter.

För många år sedan hittade jag en vers i Psaltaren som jag gjorde till min:
”Ett har jag begärt av Herren, efter det strävar jag: att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.” Ps 27:4

Jag tror inte David, aktiv politiker, guerillakrigare, statsman m.m. menade att han bokstavligen skulle bosätta sig i det fysiska templet. Jag tror han talade om sin längtan efter Guds närvaro i sitt liv. Som min.

Går det att få både och? Både bli kvar på förklaringsberget - att någonstans inom sig alltid stå däruppe i den tunna luften, bländad av strålglansen från Gud omaskerad – och samtidigt dra tillbaka ner i dalen, där människor vältrar sig på marken i sin ångest och besatthet, och biter sönder sina tänder på stenar, medan de som kallar sig Jesu tjänare står handfallna och oförmögna att ingripa. Kan man leva i spänningsfältet mellan den inre kontemplationen och den yttre handlingskaften? Som Dag Hammarskiöld. Som Don Helmer Camara. Är det kanske det som är helgonens hemlighet? Att de någonstans inom sig alltid lever kvar på förklaringsberget.

Från Facebook till blogg

Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle bli så drabbad av facebook. Att det kunde vara så roligt att helt plötsligt ha ett nätverk av "vänner" vars tankar och anteckningar man kan följa, kommentera och debattera, och att själv kunna dela tankar och upplevelser och få andras input, uppmuntran och invändningar. Sedan jag började med facebook för några månader sedan har jag insett potentialen i att kommunicera på nätet - att göra sin egen lilla kolumn för sin egen lilla läsekrets.

Det naturliga nästa steget blir då förstås en egen blogg. Som ordförande i ALEF, Adult Learning and Empowerment Fund, skriver jag om bistånd och vuxenutbildning på vår blogg på www.literacy.se - följ oss gärna där. Men suget att få skriva ner mina helt egna tankar, att kunna kommentera och vidareutveckla tankar i anknytning till olika tidningsartiklar m.m. gör att en egen blogg känns som ett "behov". Sedan får jag se om den får några följare. Och om det går att få igång samtal och diskussion - det som jag gillar allra bäst. Där tanke bryns mot tanke. Välkommen att skapa den här bloggen tillsammans med mig.